Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl

”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl.”, inledde Ann Linde i sin utrikesdeklaration till de fyra borgerliga partiernas och SD:s stora besvikelse.

Det är samma formulering som förra året. Men riksdagen har för ett par månader sedan i praktiken tagit avstånd från Lindes beskrivning.

Under många år fanns det en bred enighet i riksdagen om säkerhetspolitiken. Partierna ville visa omvärlden att Sverige står enat i frågor om krig och fred och inte skiftar sin säkerhetspolitik vid varje regeringsskifte. Men de senaste åren, i takt med att omvärlden blivit allt osäkrare, har enigheten ersatts av politisk strid.

Det nya försvarsbeslutet finns det dock ett brett stöd för. Den skapades inom ramen för regeringens samrådsorgan Försvarsberedningen, där alla riksdagspartier ingått.

Men regeringens formuleringar om en alliansfrihet som tjänar oss väl finns inte alls i försvarsbeslutet, som klubbades före jul. Där nämns alliansfriheten bara en gång, och då handlar det om Finland.

”Ni slirar omkring! Vilken linje är det som ligger fast?”, frågade Moderaternas utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark under debatten.

Ann Linde avfärdade hans beskrivning.

”Det har varit en del retoriska förändringar men det har inte varit någon förändring i sak”, kontrade hon.

Men riksdagsmajoriteten har gjort en förändring i strid med regeringens vilja. I december beslutade fem partier, M, C, KD, L och SD att Sverige, i likhet med Finland, bör uttala en tydlig Natooption i sin säkerhetspolitiska linje.

Det är en till intet förpliktigande markering om att Sverige förbehåller sig rätten att söka medlemskap i Nato i ifall omvärldsläget förändras. En rätt som Sverige förbehållit sig länge, enligt tidigare utrikesministern Carl Bildt (M).

Men Nato-optionen är ändå viktig som signal till omvärlden.

I första hand är det regeringen som har ansvaret för utrikespolitiken. Riksdagens uttalande irriterade alltså utrikesministern rejält. Det gjordes utan samråd med regeringen.

Ann Linde menar att riksdagsbeslutet har skapat felaktiga spekulationer om att Sverige ändrat linje och närmat sig Nato.

Regeringen och oppositionen verkar ändå överens om en sak – att det råder osäkerhet om den svenska säkerhetspolitken. Centerns utrikespolitiska talesperson, Kerstin Lundgren går så långt att hon kallar den svenska säkerhetspolitiken för en osäkerhetspolitik.

Sådana epitet kan lätt bli självuppfyllande. Lundgren krävde, i likhet med Moderaternas Hans Wallmark, att regeringen nu bjuder in till partisamtal om säkerhetspolitiken.

Men utrikesministern hade ingen inbjudning med sig. Hon sade att sådana samtal skulle bli ett spel för gallerierna.

Det finns fortfarande ingen majoritet i riksdagen för något alternativ till alliansfriheten. Sverigedemokraterna röstade i december för en Nato-option, men är emot medlemskap i den västliga militäralliansen.

Man kan fråga sig varför Nato-optionen är så politiskt känslig.

Svenska Jas Gripen-plan övade denna vecka tillsammans med amerikanska bombplan över mellersta Sverige.

Och enligt det nya försvarsbeslutet som togs i riksdagen i december ska Sverige samordna sin militära operationsplanering med Danmark, Norge, Storbritannien, USA och Nato.

Vad är egentligen kärnan i den svenska alliansfriheten när sådana saker är möjliga?